Slitstyrka
Tygets hållbarhet strävar man att mäta med olika skrapande eller gnidande maskiner. Enligt den europeiska standarden anger man textiliernas slitstyrka med Martindale-metoden. För tyger med lugg används Stoll-testen och i USA använder man sig av Wyzeenbeck-metoden.
Slitstyrkan beror både på fibrernas material och på bindningen. Med testerna kan man jämföra olika material sinsemellan men de ger inget svar på hur länge produkten kommer att hålla. Vid användningen utsätts tyget oftast för ett mycket mer annorlunda slitage än vad man kan simulera i ett laboratorium. Att använda slitstyrkans testresultat som en absolut mätare på tygernas hållbarhet skall man alltså förhålla sig varsamt till. Dubbla värden på Martindale testen betyder inte att tygets användningsålder fördubblas.
Tygets slitstyrka påverkas även mycket av själva möbelns kvalitet, t.ex. dess form och vilken fyllning som används.
Martindale-metoden är avsedd för att mäta slitstyrkan på vävda och stickade tyger utan lugg. Tyget som testas spänns fast i ett runt underlag som gnuggas mot ett standardulltyg med roterande rörelser. Resultatet på slitstyrkan anges i det varvantal som uppnåtts efter det att två trådar i det testade tyget gått av.
Trots att Martindale metoden egentligen inte är tänkt för att testa tyger med lugg som sammet, flocktyger och fibertyger ,som t.ex. Alcantara, har Martindale-testmetoden blivit en allt vanligare definitionsfaktor för slitstyrkan på tyget. Att två trådar går av i test av dessa tyger, säger egentligen inget om tygets slitstyrka. I dessa fall skall man uppge det Martindale-varvantalt då kritiska förändringar uppstår i tyget eller då tyget slits sönder (Martindale end point).
I praktiken kan man dela in möbeltygernas slitstyrkekrav i tre klasser:
grundkrav = minst 15 000 varv
höga krav = minst 25 000 varv
mycket höga krav = minst 50 000 varv